Det handlar om så många saker: om miljön, ekonomin och att inte 'tynga' ner sig med en massa onödiga objekt.
I somras ville jag verkligen. Jag hade listat allt som jag fört in i huset och listat det jag lyckats att göra mig av med. Needless to say – den andra listan var klart mycket kortare. Dagen efter var det en artikel i DN med undertiteln: Det är klart att man kan köpa lycka för pengar, som tog upp den planande lycko-/pengakurvan som enligt artikeln tydligt talade sitt språk: att om man är fattig så gör pengar en lyckligare, men att denna kurva planas ut med ökade tillgångar. Den refererade till Bertrand Russel som hade skrivit att ”människor som blir rika blir sina tillgångars vaktmästare”. Det där fick mig att ’hajja till’ – det är ju precis så det är tänkte jag. Jag menar – jag är inte rik, och utifrån den utbildning jag har så har jag ett underbetalt jobb som lärare – men jag har mitt eget hus. Ett hus fullt av ting. Allt från gamla familjeklenoder till diverse skräp som jag samlat på mig under livet, i en salig röra. Då jag inte bor där, så är detta hus, mitt lilla paradis, ofta roten till oro. Oro för inbrott, brand eller liknande. Mina materiella tillgångar skapar med andra ord huvudbry. Mina barn och mina djur ger mig visserligen en än större oro, men att oro mig för döda ting ter sig futilt.
Hur som, jag skrev ner ett citat från artikeln: ”vill man som rik leva ett lyxigt och avslappnat liv är det helt fel att samla på sig en massa prylar som kräver mer ansträngning [eller som jag ser det – oro] än det är värda i termer av lycka”. Vad gäller barnen och djuren så är det ju rätt och riktigt att jag oroar mig – men den oro jag har för döda ting tar från mitt lyckokapital.
Jag är som jag tidigare nämnt inte ’rik’, inte på pengar i alla fall, men jag är RIK. Jag har så mycket! Och var det inte för att jag är en orolig själ så skulle jag säga att jag är lycklig! Och jag förstår att om jag säger att jag är rik så beror det inte på alla de saker jag köper varje år utan på det jag upplever: som helgen då barnen kom upp från Frankrike i november och vi tokdansade i vardagsrummet en torsdag kväll. Min lycka beror inte på den handväska som jag, kanske frustrerad efter den tredje omgång av Covid vi haft, ’råkade’ köpa i Paris på vägen hem från julhelgen.
Vilket tar mig tillbaka till mitt ’köpstopp’ eller förhoppningsvis följandet av ’en sak in, en sak ut-regeln’ eller i vart fall min absoluta målsättning om minskad materiell konsumtion som nu måste införlivas i mitt tänk och leverne (inte minst för miljöns skull). Att investera i minnen som resor och kultur ter sig som en mycket bättre användning av pengar än att köpa en massa prylar som bara tar plats och i värsta fall gör mig orolig för att bli av med dem.
Och varför skriver jag då detta i dag? Jo, för att en tanke börjar ta form i mitt huvud, om att jag vill ha ett par nya, snygga, bruna ridstövlar…
Jag har nämligen ’hittat’ ett stall, ridcenter, där jag skulle vilja börja rida nästa termin. De har PRE-hästar och Lusitanos (jag har ju saknat Jadhe, mitt Lusitanosto som jag hade förut) och då går det inte med de [helt funktionella] stövlar som jag ärvt av min ridkompis :D ...
Och jag känner mig själv, när begäret väl fötts, så kommer ’vi’, mitt-tant-slösa-jag och mitt-tant-spara-jag ha en hetlevrad konflikt om huruvida jag skall få dessa eller ej. Och vad säger då ovan nämnda ridkompis (hos vilken jag rider på lördagarna,) idag skrattade? -Ja, och nya ridbyxor också… -Eller hur…! Ha ha, ja, inte är det lätt att försöka leva efter sina principer inte.
Nu måste jag dock installera mig på pallen i köket igen – mannen lagar mat – och jag har just hällt upp oss ett varsitt glas Prosecco. Just nu är det fin-fint!
