Helt plötsligt infann sig behovet igen. Att skriva av mig.
Mitt förra inlägg här hade rubriken Oälskad. Det var i augusti 2017. Jag trodde då att jag aldrig skulle känna lycka mer. Att jag aldrig kunde finna kärlek mer. Jag skrev min förtvivlan. Jag levde med min bästa vän ångesten. Jag ältade, jag slog på mig själv liksom alla i min omgivning och jag kände att livet var så orättvist. Jag vägrade att lyssna, kunde inte ta till mig vad omgivningen sa, om att det säkert skulle bli bättre. Jag var så otroligt självcentrerad så att hälften vore nog.
Jag har haft flera bloggar. I Frankrike hade jag under flera år en 'häst-blogg' där jag var väldigt aktiv. Sen hade jag en, när jag kom tillbaka till Sverige och ville bli lärare, under mina studier.
Denna blogg, vars titel A Room of My Own, tilltalar mig alldeles särskilt, skulle vara uppstarten till ett nytt liv. Ett liv på mina villkor. Men gudarna skall veta att det är svårt att leva och att lyssna till sitt hjärta.
Och idag, snart fyra och et halvt är senare har jag ett helt annat liv. Men jag är densamme. Jag är väldigt benägen att älta och beklaga mig - so ’here I am again’.
Jag har så mycket! Jag har världens mest underbara barn. Jag har en fantastisk och kärleksfull man som älskar mig och som jag älskar. Vi bor bra. Jag blev lärare... jag älskar mina elever. Huset i Frankrike finns kvar, dit vi åker på loven. Men jag är FAN INTE NÖJD!! ALLTID ÄR DET NÅGOT!
Tack gode gud (ja jag är ju visserligen inte troende) att jag inte är ensam och OÄLSKAD som ju trodde att jag var, utan tvärtom älskar och känner mig ÄLSKAD, för annars hade jag inte orkat!
För nu är det illa! Det handlar om jobbet. Mitt jobb som lärare i Sverige. Sedan ett halvår har jag bytt skola. En tjänst som jag verkligen ville ha, varför jag lämnade en skola där jag trivdes jättebra. Ett jobb som har visat sig vara en mardröm. Jag har mötts av en ledning som tänker i statistik.
Jag känner att jag förflyttas lite närmre för var dag, gränsen för vad jag mäktar med. Man har till och med utarbetat ett åtgärdsprogram - för mig - med tanke på att jag har satt för många F. Vad tror de? Att det är lätt att ge elever betyget F? Det är ju det absolut svåraste man kan göra som lärare.
Och jag misströstar! Och jag ältar här hemma. Sambon frågar om jag planerar att vänta tills jag blir UTBRÄND innan jag säger stopp/säger upp mig...
Hur kunde det bli så här? Jag som ville ha A Room of My Own för att bli författare. I stället så låter jag mig kränkas och bli tillrättavisad för att jag utövar min profession enligt regel.
I våras och i somras har jag skrivit nästan en halv fell-good-roman!, men i och med att jag började på det nya jobbet har all ork försvunnit.
Så nu jävlar – fighting mode! Jag skall skall överleva detta med och jag försöka att hitta tillbaka till min feel-good-berättelse! En 51-årig författaraspirant med ambitioner – c’est moi !
Kommentera