Fredag den 4 mars 2022 och jag sitter nu, klockan kvart över åtta, hemma i soffan. Jag hade för avsikt att ta mig till jobbet. Jag ville ’klara av’, bevisa för mig själv – men det gick inte. Jag har yrsel, en förmodlig episod av kristallsjukan sen i måndags kväll – men denna yrsel är i dag så pass lindrig att om det bara var för den så skulle kunna klara av att arbeta. Men yrseln i kombination med den psykologiska stress som jag utsätts för på jobbet gjorde mig oförmögen att ta mig till jobb. Jag satt mig i stället, färdigpåklädd och allt, i soffan, och grät.
I maj förra året snubblade jag utav en tillfällighet på en annons om en tjänst i franska. Det lät helt fantastiskt. Jag hade inte alls planer på att förflytta mig från den skola där jag arbetade – men en tjänst som denna lät bara för bra. Jag sökte jobbet och intervjun verkade bekräfta mina förväntningar så när jag fick jobbet blev jag väldigt glad.
Den 4 juni, med andra ord på dagen nio månader sedan, skrev vi kontrakt och även om det var svårt sade jag upp mig från min gamla skola. Att jag skulle få gå ner i lön tänkte jag skulle kompenseras av att jag skulle få lite mindre undervisningstid.
Jag var så förhoppningsfull när jag steg in min första dag på skolan den 3 september. Då jag hade missat uppstart och annat, fick jag hoppa direkt in i undervisningen i min grupp franska 8. Jag såg gruppens utmaningar direkt, men kände att med dessa elever kommer jag att trivas.
Jag fick mitt schema, som inte alls överensstämde med det som sagts under anställningsintervjun. Obehörig i svenska visste jag att jag skulle få min mentorsklass i svenska, men nu hade jag tydligen två klasser i svenska. Jag gjorde an snabb kalkyl och såg att jag hade betydligt mer undervisningstid än vad jag förväntat mig.
Hur som, jag försökte att komma in i arbetet. Ganska snart märkte jag stora kunskapsluckor i min grupp i franska 9, något jag signalerade för min chef. Denne tyckte ju att detta var ’oroande att höra’, men det var inget som följdes upp då. Jag kämpade med pedagogiken, å ena sidan för att ge eleverna i franska vad jag tyckte fattades dem, å andra sidan till mina grupper i svenska kämpade jag med verktygen som jag kände fattades mig. De tio timmar förtroendetid vi har per vecka var ingalunda tillräckliga.
Halvvägs in i oktober så började jag känna mig utmattad. Efter sista lektion, en torsdag tror jag det var, grät jag av trötthet och fångades upp av en kollega. Hon förklarade att hon, då hon är den som lägger schema, redan innan jag kom till skolan hade uppmärksammat ledningen om att det skulle bli tufft för mig. Tillsammans med en annan lärare på skolan var jag den som hade mest undervisningstid. Att det blev övermäktigt för mig som ny, och då dessutom obehörig i svenska var inte förvånande tyckte hon.
Jag erinrade mig under kvällen att jag faktiskt varit benägen till tårar under ett par veckor och drog paralleller till min arbetsbörda.
Jag signalerade för min närmste chef min situation och hjälpen jag fick var en ’planering’ till min undervisning i svenska att kunna luta mig på. En planering som jag tyvärr kände att jag inte ’ägde’ och vilken därför inte var till någon större hjälp. Jag fick även rådet att prioritera – och valet jag gjorde var att lägga fokus på undervisning och feedback till eleverna och inte på det administrativa arbetet (till exempel infomentor som vi ju enligt direktiv från förvaltningen skall kommunicera igenom) något som också förebråtts mig.
Sen drog det då ihop sig till att F-varningar till elever som riskerade att inte nå kunskapskraven skulle ut. Jag hade ett större antal sådana och skulle personligen ringa till elevernas vårdnadshavare. Lättare sagt än gjort. Vissa av dessa samtal tog både tid och energi. Jag förstår mycket väl att det är upprörande för elever och deras föräldrar att komma upp till nian för att vid ett lärarbyte få ett sänkt betyg. Jag, i min roll som lärare kan däremot inte kryssa av kompetenser som jag sett att eleven inte innehar. Föräldrar ringde till ledningen och hade synpunkter och lade ord i min mun, kanske uppkomna genom språkförbistring, som jag inte hade yttrat.
I början av december blir jag kallad till ledningen genom ett kort e-mail från rektor. Vi vill träffa dig ”för att diskutera hur du uttrycker dig mot elever, vårdnadshavare, kollegor och chef. Vi kommer även att samtala om din bedömning, dina anpassningar och din undervisning då vi känner oro för dessa delar. Om du önskar så ta med ditt fackliga ombud”.
Hela min värld rasade samman, då jag upplevde att hela min person och min professionella status i och med dessa rader ifrågasatts. Jag försökte att gå rakryggad dagarna inför mötet men natten innan mötet brast det totalt och jag låg i timmar och grät
Jag hade med mig min kollega tillika mitt fackliga ombud och mötet gick förhållandevis bra, trodde jag. Man menade att jag inte skulle ta det skickade meddelandet så hårt – det var inte så det var menat (och här pratar man om kommunikation, hur jag kommunicerar). Som sagt, jag tyckte att mötet gick bra, men jag bedrog mig.
Det dokument som jag sedan blev ombedd att signera, två dagar innan jullovet, bevisar bara att man inte hade lyssnat utan att man i stället valde att peka med handen: ”[s]kolan vill undersöka mängden F-varningar i franska vidare”. Tror de att det är lätt att ge ett F? Att det är något som jag gör med glädje?
Känslan är densamma som hos ett barn som blir orättvist behandlad. Det känns som om jag blir tillrättavisad när jag i verkligheten utövar mitt yrke enligt dess regler. Jag känner till lärare som inte ids ge F till de elever som inte når kunskapskraven. Så klart att det är lättare så. De ses som kompetenta lärare och får högre lön. En kompetent lärare ser till att alla lyckas. Jag liksom alla lärare vill naturligtvis att eleverna klarar sig! Men som jag ser det skall betygen motsvara kompetensen. Det är inte en gåva att ge ett betyg som inte motsvarar kunskapen eleven besitter.
Under jullovet snurrar tankar om min arbetssituation i huvudet och inför mitt medarbetarsamtal skriver jag ett långt brev som jag läser upp, där jag belyser de varningssignaler jag uppmärksammat hos mig för utbrändhet.
Detta har lett till att vi, den närmsta chefen och jag hade ett tre- eller fyrpartsmöte med hr och facket. Jag var positiv inför mötet, tänkte att nu skulle jag bli hörd, men detta kom återigen att handla om allt annat än om att ge mig till exempel ett luftigare schema. Som jag ser det handlade det om mina brister, om vad jag skall göra och inte har gjort (till exempel sköta arbetet på infomentor, ge eleverna mindre prov (jag har knappt några regelrätta prov) etc. etc.).
Man sträcker fram ett åtgärdsprogram som jag blir ombedd att signera. Jag skall ha uppföljande möten med min närmsta chef varje vecka. För min skull intalar jag mig, men blir vartefter tiden går varse att man helt sonika håller på att manövrera ut mig!
Innan sportlovet meddelar man att man har återanställt min föregångare, hon som hade gett eleverna i franska högre betyg än jag. Det känns som ett slag under bältet. Jag frågar rakt ut – hur tänker ni här? Det är väl jag som undervisar mina grupper i franska!? Min fråga får inget svar.
Sportlovet präglades av en oro inför vad som komma skulle. Och med rätta. I går fick meddelade min chef att jag skulle bli av med mina två klasser i svenska, vilket ju är vad jag önskat, men även att jag blir av med mina grupper i franska 8 och 9! Man vingklipper mig med andra ord.
I stället sätter man in mig som resurs i sjuan - för svenska och engelska. Detta gör man, enligt utsago, för min hälsas skull! -Du får där ’en till en-undervisning’ som du önskat. Man lyssnar helt enkelt inte, utan tar delar av mina propåer och gör någonting annat av dessa.
Ja, jag har önskat ’en till en-undervisning’ för att stötta eleverna i franska! Mina elever i franska! Jag är lärare i franska! I stället reduceras jag till resurs för elever som jag inte har någon relation till.
Jag som repeterat de senaste veckorna hur glad jag är att jag känner att jag äntligen nått ut till mina grupper i franska klass 8 och 9 – att de nu ställer de relevanta frågor som gör att det är så underbart att vara lärare.
Det är inte lätt att komma in som ny lärare i en grupp i nian, eller i åttan för den delen. Det tar tid att arbeta ihop sig och skapa relationer. Nu när det äntligen börjar fungera precis som jag vill så tar man det ifrån mig. Man rycker mig från den undervisning som ger mig energi och säger att man gör det för min hälsas skull. Skitsnack säger jag! Min analys är att man gör det för att skolan skall kunna uppvisa fortsatt höga meritvärden. Alla de artiklar i media om att det den senaste tiden skett en inflation i elevernas betyg men att deras kunskaper har sjunkit talar sitt språk.
Ytterligare är min analys att man nu, genom att göra min arbetssituation ohållbar, hoppas att jag själv tar steget, det steg som alltmer verkar vara den enda lösningen för att inte gå in i vägen, att säga upp mig. Jag känner vanmakt inför min situation och jag känner mig kränkt!
