Ett brustet hjärta!
Jag chansade men forlorade allt. Jag trodde som sagt att jag ville rå mig själv, att jag ville flytta hem till Stockholm ifrån man och gård.
Ganska snabbt insåg jag, att det, var inte alls vad jag ville. Det här var hösten 2015. Vi saknade båda varandra och vi sa att vi skulle hålla ihop, och vi hade det underbart. Men jag hade tagit ett jobb i Stockholm - och var då inte hemma så mycket som jag borde, så när sommaren kom, och jag var hemma igen kände jag att något var fel. Till slut fick jag dra ur orden ur honom. Det var den 19 augusti 2016. Han visste inte längre. Han behövde tänka, och med det började min resa ner i helvetet. Jag blev hysterisk - isoleringen i Stockholm, och ovissheten gjorde att jag kraschade totalt i november efter att ha varit hemma i några dagar. Och i julas sa han stopp. Han älskade mig inte mer. Jag flyttade samma dag. Barnen och en väninna turades om att 'vakta' mig. Vid ett par tillfällen var panikattakerna så kraftiga att jag 'tuppade' av.
Min dotter köpte flygbiljetter till henne och mig och följde mig upp till Stockholm, men jag öste min galla över denna späda varelse.
Tillbaka i Stockholm hade jag inte kvar mitt jobb, då det var ett visstidskontrakt och jag var helt ensam.
Och jag är otröstelig! Till min historia hör att jag aldrig heller fått mina föräldrars kärlek, och att jag återigen blivit övergiven. I'm a looser! Ingen vill ha mig! Ingen älskar mig! Och denna ensamhet förtär mig.
Jag har lyckats att skaffa ett par nya väninnor, men de kan ju inte fylla saknaden eller ge mig den närhet jag behöver.
Jag har ett hus här nere i Frankrike, där jag nu är sedan i juni, och, även om ingens parti bör tas, så har våra vänner tagit hans parti. I vart fall har jag inte fått en enda inbjudan till trots att jag tagit kontakt och föreslagit saker. Han är däremot inbjuden. Jag förstår - han är här hela året - och vad de har sett är att jag, av egen vilja, flyttade tillbaka till Stockholm.
Så jag gråter. Varje dag! Liter av tårar! Och det blir en ond cirkel. Ingen orkar med mig - inte ens mina barn. Jag är avundsjuk på dem att de har sitt hem kvar, att det bara är jag som är excluderad. Hans familj är den enda familj jag haft - och jag hör inte hemma där mer.
Jag är så otroligt jäkla bitter - tycker så otroligt jäkla synd om mig själv. Vem vill vara med en sådan människa? Ingenting ger mig glädje. Jag kan inte läsa - konsentrationen tryter. Ibland lyckas jag sätta mig framför TVn där jag tröstäter och dricker vin. Jag dricker vin ENSAM! Nästan VARJE DAG!
Nu skall jag tillbaka till Stockholm igen, och paniken river i mig. Jag skall studera. Kommer jag att orka? Kommer jag att klara av det? Vad har jag för val? Skall jag överleva eller inte?
Detta kunde vara jag!
